Vilket drama
döljer inte en tidningsnotis?

En liten notis om en händelse i en dagstidning kanske inte påverkar dig så mycket. Men den verkliga händelsen kan vara ett riktigt drama. Notisen här intill publicerades i tidningen Norra Skåne. Lars Malm, som var hästens ägare, berättar här vad som hände, Tack vare det fina förtroendet hästen Espadrillo ox hade för sin ägare avlöpte "episoden" med bästa resultat.

 

Vad döljer sig bakom en tidningsnotis? Vem är hästen, hur kunde det hända, hur kändes det och hur gick det sen?

Jag vet, för hästen var Espadrillo ox. En liten tidningsnotis för någon, ett drama för mig och familjen.

Familjen var på bondgårdsemester i närheten av Häglinge i Skåne och året var 1982. En jättehärlig semester med sol, tillgång till pool, kor att fösa, kalvar att klappa (vi fick även vara ned om en kalvs födelse), katter att klia, traktor att åka med och många andra spännande saker. Dessutom en fin värdfamilj. Vår häst Espadrillo var naturligtvis med på familjesemestern.

Ett steg för mycket

En kväll var jag ute och red i den fantastiska terrängen, Vi var på väg genom en skog mot ett öppet fält. Här fanns gräs, blommor, småbuskar och sist en liten upphöjning precis vid kantan till fältet. Något fick mig att tveka, en liten svacka innan upphöjningen och jag beslöt mig för att vända. Espadrillo, som ju varit gallopör, var ju inte precis någon mästare på att rygga. Han vägrade att rygga och även att väja åt sidan, där en liten björkbuske stod. Han tyckte att det gick bra att gå framåt, för där fanns ju bara blommor och så tog han ett steg framåt.

PLASK. Blommsterbädden var ett vattenfyllt dike. Espadrillos ena framben bara försvann och inte begriper en häst att räddningen är att rygga. Inte är det så lätt heller när man trillar framlänges, utan fram med nästa framben för att återfå balansen och sedan låg han där. Själv hoppade jag av och låg på torra land.

Snärjde fast honom....

Vattendjupet var kanske inte så farligt, men all gyttja och alla rötter till de fina blommorna gjorde att Espadrillo varken hade någon botten för hovarna eller någon möjlighet att få upp hovarna på land. Å andra sidan var denna sörja, som så effektivt snärjde honom, vänlig nog att hindra honom från att sjunka.

Det tog inte lång stund att inse, att hans förtvivlade kamp inte förde honom upp ur diket, utan bara framåt på något halvplaskande sätt. Ibland fick bakbenen stöd och han tippade framåt, ibland fick ena sidans ben stöd och han föll på sidan. Inte begriper en häst att han försiktigt skall vrida sig 90 grader och lugnt kravla sig upp för kanten. Min förtvivlan var lika stor som min hjälplöshet. Det enda resultaten av mina försök att få honom vänd mot kanten, var att han placerade mig nere i gyttjan.

Hem för att hämta hjälp

Jag fick lämna honom och sprang hem till gården för att hämta hjälp och så tillbaka igen med bilen. Som tur var fanns det en skogsväg ner till fältet.

Min fru, Gertruds, förtvivlan var nog lika stor som min, när hon fick se honom i diket, våt och helt nerkletad med svart gyttja.

Brandkåren larmades och kom snabbt. De insåg direkt att det behövdes en specialbil från en annan brandstation och ett nytt larm gick ut per radio. Samtidigt bad jag dem att kalla på en veterinär.

Hur får "gamarna" reda på olyckorna?

Ny vänta och den okända publiken dök upp. Hur får "gamarna" reda på olyckorna?

Nästa brandbil kom också snabbt och arbetet att förbereda lyftet startade. Espadrillos kamp för att komma upp var nu mest vila för att hämta andan och mulen sjönk sakta ner i vattnet. Med hjälp av presenningar och ett stadigt tag i grimman, höll jag mulen ovanför vattnet. Tränset var nu avplockat, för kraften i hans plötsliga kast med huvudet hade fått hela bettet genom munnen, så att tränset satt helt snett på honom, Espadrillos fortsatta kamp för att komma upp gjorde att lyftslangarna åkte av och brandmännen fick flytta vinschen samt fälla fler träd.

Hästen litade helt på mig

Espadrillo var tvungen att ligga still och det är ju enkelt: håll bara ner hästhuvudet! Mitt problem var bara att då hade jag dränkt honom. Presenningen låg nu någonstans under honom. Med en hand under och en hand över huvudet i grimman samt ett bestämt: "STILL", hände märkliga saker.

Han låg helt stilla. Jag tror att han förstod och litade helt på mig.

Att få en lyftslang runt en hästmage innebär att man först lirkar en böjd järnstång, som naturligtvis fastnar i rötter och gyttja, under hästen. Två slangar skulle runt hästen. Det var ett förfärligt lirkande och kämpande med en brandsoldat stående mitt bland 4 hästben, som är lika snälla i stillhet som farliga i kamp att komma ur diket. Men Espadrillo låg helt stilla trots den omilda behandlingen.

Lyftoket kopplades fast. Vinschveven vreds runt och sakta lyftes han upp. Han hängde som en hösäck och dinglade. Så svängdes han i på torra land och firades sakta ner på marken.

Med tårar i ögonen...

Veterinären hade nu kommit och i ficklampans sken kollades ena sidan av Espadrillo. Så ett raskt tag i benen och vi rullade över honom på andra sidan. Puff, så stod han på fyra skälvande ben. Efter en viss tvekan insåg han att marken bar honom och vi gick några steg och allt fungerade. Med en flit över Espadrillo och lyckliga tårar i ögonen kunde jag gå hem med honom.

Det hande gått nästan två timmar sedan han plumsade ner i diket. Han var våt, nerkletad med gyttja och trött. Men hade han varit rädd, hade han haft panikkänslor? Endast han själv vet det.

Men jag tror att hans förtroende för mig var större än hans rädsla. Jag fanns hela tiden (utom när jag fick springa hem och slå larm) hos honom med uppmuntrande och lugnande ord. En häst som i hans situation betar av blad och grässtrå, har nog inte panikkänslor på lur. En häst med hans kämparglöd ligger inte helt still med slangar, järnstänger och brandsoldater kring magen, om hans rädsla är större an hans tro att mitt "STILL" betyder slutet på äventyret. Dessutom vet alla hästvänner att en lugn blick betyder en lugn häst och Espadrillos blick var lugn.

Ännu kelsjukare

Hemma vid stallet blev Espadrillo avspolas med varm vatten, gnuggad med halm och en filt över sig skrittad tills han var torr och varm igen. Efter "pussar och kramar", lite hö och havre kunde vi lämna honom i den lånade boxen med en tjock halmbädd för natten.

Nästa dag släpptes han ut i hagen hos sina semesterkompisar. Hade han klarat äventyret helt utan skador, såväl fysiska som psykiska? Tja? Enda skillnaden var faktiskt att han blev ännu kelsjukare än han var innan äventyret i diket.

Om det händer Dig, larma brandkåren, ta av sadel och träns, sätt på en grimma i stället. MEN framförallt, stanna och prata med hästen. Då kanske tillit segrar över rädsla och panik, då kanske din häst inte ser ett dike bakom varje blomma. Då kanske förtvivlan byts mot lycka.

Än en gång, tack alla brandsoldater från Sösdala och Tyringe som så snabbt och vänligt hjälpte oss och tack än en gång till vår värdfamilj för Er hjälp och omtanke.

Tillbaka till länkade sidan.

Lars Malm